har en kopp varmt te bredvid mig
det behövs i höstkylan
funderar mycket över människor som funnits i mitt liv
hur tacksam jag är över dem, men hur sorgsen jag är av saknaden
jag tenderar inte att vara den som öppnar sig för vem som helst
eller visar mitt innersta till höger och vänster
men ändå verkar det så enkelt för folk att snubbla in i mitt liv och mitt inre
och sen när de återfunnit balansen
och den lilla hjärtinfarkten som uppstår när man håller på att trilla har lagt sig
då kliver de rakt ut igen, och liksom lämnar det hela bakom sig
jag har inte så lätt att lämna saker bakom mig
jag är en person som minns tillbaks allt för ofta, en sentimental nostalgiker
men jag tänker dock att det är livets gång
vad ska man göra åt saken?
i slutänden kommer det väl egentligen till att jag
är tacksam för den tid alla ni fina, underbara och unika personer gett mig
och längtar efter att få träffa fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar